Related Paintings of unknow artist :. | Playing | Portrait of Maria Josepha of Bavaria Holy Roman Empress | Stained Glass | Self portrait | Ernst Ferdinand of Brunswick |
Related Artists:
Martin Archer Shee
RA (December 23, 1769 - August 13, 1850) was a British portrait painter and president of the Royal Academy. He was born in Dublin, of an old Catholic Irish family, and his father, a merchant, regarded the profession of a painter as an unsuitable occupation for a descendant of the Shees. Martin Shee nevertheless studied art in the Dublin Society, and came to London. There, in 1788, he was introduced by William Burke to Joshua Reynolds, on whose advice he studied in the schools of the Royal Academy. In 1789 he exhibited his first two pictures, the "Head of an Old Man" and "Portrait of a Gentleman." Over the next ten years he steadily increased in practice. He was chosen an associate of the Royal Academy in 1798, in 1789 he married, and in 1800 he was elected a Royal Academician. He moved to George Romney's former house in Cavendish Square, and set up as his successor. Shee continued to paint with great readiness of hand and fertility of invention, although his portraits were eclipsed by more than one of his contemporaries, and especially by Thomas Lawrence. The earlier portraits of the artist are carefully finished, easy in action, with good drawing and excellent discrimination of character. They show an undue tendency to redness in the flesh painting defect which is still more apparent in his later works, in which the handling is less "square," crisp and forcible. In addition to his portraits he executed various subjects and historical works, such as Lavinia, Belisarius, his diploma picture "Prospero and Miranda", and the "Daughter of Jephthah." In 1805 he published a poem consisting of Rhymes on Art, and a second part followed in 1809. Lord Byron spoke well of it in his English Bards and Scotch Reviewers. Shee published another small volume of verse in 1814, entitled The Commemoration of Sir Joshua Reynolds, and other Poems, but this was less successful. He also produced a tragedy, Alasco, set in Poland. The play was accepted at Covent Garden, but was refused a licence, on the grounds that it contained treasonable allusions, and Shee angrily resolved to make his appeal to the public. He carried out his threat in 1824, but Alasco was still on the list of unacted dramas in 1911. He also published two novels - "Oldcourt" (1829, in 3 volumes) and "Cecil Hyde" (1834).
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Johan Christoffer Boklund
(15 July 1817 - 9 December 1880) was a Swedish history, genre, and portrait painter from Kulla-Gunnarstorp in Scania.He was the son of a gardener. At the age of fifteen, Boklund came to Lund, where he worked on illustrations for Sven Nilsson's works on Scandinavian fauna (under the supervision of Magnus Körner). He then became a student at the Royal Danish Academy of Fine Arts in Copenhagen where J. L. Lund was his teacher. In 1837, Boklund went to Stockholm and began studying at the Royal Swedish Academy of Arts. He made a living as a lithograph and drawing teacher, and produced several small genre paintings of the everyday life (such as Flicka med blomster (English: Girl with flowers) and Köksinteriör (English: Kitchen interior)) and history paintings of the 17th century (such as Gustaf Adolfs afsked från Maria Eleonora (English: Gustaf Adolf's farewell from Maria Eleonora), which was awarded with a medal at the academy). Together with fellow Swedish painter Johan Fredrik Höckert, Boklund traveled to Munich in Germany in 1846 and stayed there for eight years. During the summers he went on study trips to Bavaria, Tyrol, and northern Italy. During this period, Boklund primarily devoted his painting to the history genre with subjects from the 17th century, but he also made some paintings depicting picturesque and architectural interior. In 1853, he sent his painting Den nyfikne trumpetaren (English: The curious trumpet player) home to Sweden and it earned him a scholarship from the government. This allowed Boklund to move to Paris, where he worked at Thomas Couture's atelier from 1854 to 1855. In December 1855 he returned to Sweden.